The Wall

The man rest his back against the wall. At least he was out of the rain here. The wall had a small tower on it here which had a worrying slant to it. It looked like the entire wall was about to collapse inwards, and thus it provided shelter for him. At one point the man might have been worried about making camp in the immediate shadow of the wall like this, but now he knew the wall would not come down. It never did, it never could. He had no idea how much time he had spent on this side of the wall, but it felt like an eternity. For all the man knew about time it might very well have been an eternity. He had walked up and down its length, or at least he has walked so far as to almost loose sight of the great tower. It felt important, although there seemingly was no reason for it to feel that way. It just did. It was big. Very, very big. Standing in its shadow was almost awe-inspiring. The width of the beast was at least one hundred meters, and the height… He did not know how to calculate the height of things by measuring their shadows – not that there were any shadows in this permanently clouded over hell – but the top ended just below the clouds. Away from the wall, what the man had come to think of as in-land, there was a great mountain. He climbed it once to see what was on the other side of the wall, but he could see nothing but mist and shadows. Not swirling mist either, the kind that makes interesting shapes. He remembered the ocean, and how you could look at it for ages without getting bored. Always changing, always breathing, always moving… It was like fire really. But the misty shadows were nothing but gray, as exiting as a concrete wall in the distance. Further inland, there were nothing but mountains as far as the eye could see. Along the wall there were grassy plains, forests with game and lakes with fish, endlessly repeating. It rained a lot, but there did not seem to be any kind of seasons here. And the clouds darkened the skies, so there were no sun or moon to see. Time became meaningless. The man finished his fish and went to sleep when that deep, dark night fell.

If the mist was dull, the wall was also dull, but not quite as dull. The workmanship obviously was excellent. The man had often tried to find cracks in the wall, and that quest was why he dared himself away from the big tower. The small tower loomed, but no stone could be even slightly budged, not even the ones that looked to be loose. He had fashioned a great pole to use as a lever, but it was like trying to move the mountain inland. The man estimated the wall to be about ten meters high. He had tried to get over the wall, and while the wood in the trees was strong, the bits he could break off were to short to be of use and he had not found anything he could make into a rope. He seemed to recall stories of people – whatever that was – making rope out of grass, bark, sinews and almost everything. But the grass was short and fragile, the bark on the only tree that grew was hard and brittle if you managed to pull a bit off, the game and fish were only small. At one point he thought he was onto something with strips of leather from the various small animals he caught, but for one thing he didn’t really have any tools – apart from a small stone he had managed to sharpen somewhat – and also he would have to kill a great number of animals indeed to make even a short lenght of rope. He had a pile of leather, but most of it was of no use and he had had a bit of trouble finding the beasts lately. Better to stay with fish for a while. He knew the animals reproduced fairly swiftly, but not that swiftly.

And so the days went. Nothing ever changed, nothing ever happened, nothing ever mattered. Until the morning he heard a voice.

”We love you.”

It was a shock. He had just washed off in the lake nearest the small tower. The man just knelt frozen, hands frozen on his chest, water dripping from his beard and hair. He waited, and waited, heart pounding, mind rushing with thoughts and emptiness. He had not heard a voice in … he could not remember the last time he heard a voice other than his own. He stoop up, nervously, legs shaking, and looked around. Everything was as empty as ever. A fish jumped and swallowed a bug. A slight wind ruffled the trees. It started to rain, and the rain seemed heavier than usual. And colder. The man hurried back to the dry shadow of the leaning tower, and rested his back against the wall. He made no fire. His mind and his heart was confused. Had there really been a voice? And what did the voice say? That he was loved? He did not really understand what that meant.  A lump dislodged from his heart and found its way pass his throat, which became tight, and to his cheeks, which became hot, and to his brain, which shouted. The man leaned forward as the tears flowed like a river from his broken body. He did not eat that day.

Night came, and with it sleep, and with sleep morning. The man woke up and wondered if it had been a dream. The voice that said those strange words still lingered inside him, but it was fading. He decided he would check up on the population of the small animals in the surroundings that day, to see if any progress could be made with the leather rope. He washed himself in the lake, made a fire, caught a fish and hungrily ate it after he had grilled it. He sat for a while, looking at the flames that danced endlessly. He had at one point thought about setting the forest on fire, just to see what would happen, but he decided against it. That would just make things more difficult. The man was still tired, probably from all that hallucinating yesterday, and the fire was very pleasant.

”I love you.”

The man put his hands over his ears, but the damage was done. The panic rose inside him, his blood turned to ice sludge in his veins. He shut his eyes and screamed and screamed until he had no voice left to scream. His head felt like it was filled with ice and lava, his hands cramped around his head, leaving impressions in his skin. He fell forward, dangerously close to the fire, and laid there until the world stopped jumping up and down on him. Slowly he released his grip from his head and sat up. The world was the same. Only the rain came, slightly colder still. He still did not know what the words meant, he did not want to know, and still the tears flowed through him, out of him, leaving him gutted and dried.

He awoke. It was still day. The fire had almost died down. The man felt like a carcass, like someone had skinned him alive, but on the inside. The rain remained. He decided not to check out the populations that day. He managed to catch a fish, grilled it, ate it in apathy and then went to sleep, hoping the madness would end.

He woke up with a yell. He had seen things! In his sleep! It was like the world, but a different world. In it, there were others that looked almost like him, but they weren’t him. ”People.” The word swam around in his head, confusing him even more. Others? Was there such a thing? He tried to remember the time before the wall, but nothing stood out. He remembered the wall, and the big tower. But in the images in his head, there were others. The details were fading fast, but one ”other” was still solid. An ”other”, dressed in a flowery dress, dancing, spinning slowly. The hair was auburn and shoulder long, the shoes were black. The image already started to fade as the man stared out in the night without reflection. He did not sleep more. His mind shut down and he just stared on through the night.

The Wall

Någon gång ska jag komma på hur man skriver titlar och det kommer att vara awesome

The multitude of children sat in front of the storyteller with wide eyes. They were ugly, they were smelly and there were a lot of them. There always was a lot of them. Usually this pleased the storyteller, because after all his purpose was to be as good a storyteller he could be and storytelling required listeners. This was natural, this was correct, this was true. A big part of the storyteller believed – actually knew – that this was the way it was supposed to be. But a small, black spot inside him persisted in insisting that no, it was not. Nothing was what it was supposed to be. Nothing had ever been what they were supposed to be. They. Them? The pit of smelly doubt inside him had only grown lately. Just slightly. He had no reason to doubt. He certainly did not doubt the stories. How could he? He was the stories, his purpose was to tell the stories and they were true. He took comfort in the stories, he knew they were right. He wasn’t even sure what it was he doubted. They? People? Did he doubt people? That certainly was much more logical than doubting the stories. People were just people. The kids in front of him was people, but small and smelly and many. He didn’t really like people no matter their size, but that was part of the purpose of being a storyteller. You had to be true to the stories, not the people that benefited from the stories. People came and went, the stories remained. He sighed, flashed a weak smile at the tiny creatures in front of him and began the recital.

”In the end, only dust remained.”

It was both the beginning and the end of most stories. Some of them made a knot at the end and started over from the beginning. Some stories had proper endings, some stories had no beginnings, some stories could only be half told. Those stories were always troubling, but not in the same way the unclear doubt was troubling. It was a kind of mechanical trouble. He could only ever tell one part, or side, of those stories. Which part he told was entirely random and no matter how much he tried he could not change that, and he had no idea which part he would tell when he started telling it. Sometimes he really wished he could tell one part of the story but then other part would come out instead, changing the outcome of the teaching completely. He knew both parts, as did most people, but the application was always random. Maybe it wasn’t random? Was that the doubt? The storyteller had really thought about that, had spent quite some running the problem through his brain several times, but he always concluded that no, that was not the cause of the doubt. He couldn’t prove whether the random stories were truly random or were indeed controlled by some force or other, but that actually didn’t bother him. He couldn’t prove it either way. One storyteller, ages ago, had gone mad with worry about that one; this was common knowledge and not part of a story. But it was still true, the records showed that that was the reason she went mad. No one knew what happened to her though, the records didn’t show that. Was that cause for doubt? No storyteller had ever had that fate, no storyteller had ever just vanished. They were either performing their duties or they were put on display in the Museum and revered by all. The disappearance of a storyteller was strange indeed, but cause for doubt?

”In the beginning, nothing but shadows was.”

People filed back and forth. No recital for some time. The storyteller just silently watched the people scurrying past. They were like people. They didn’t really look at him or payed him any attention. Some children stole glances at the storyteller; he noticed them all. There were tellers as well as storytellers, and the tellers actually recorded everything around them. The storyteller never quite liked that idea. It seemed … ungainly, for some reason. Was that the cause for the doubt? He decided to come back to that at a later time.

”Dust shape, dust carry, dust make, dust create.”

High above the storyteller the stars came out. He had always liked the stars. And the moons. And most things he could not reach, out there. No, his place was here where he was, being a storyteller, telling the stories to the coming generations. He knew about the star-travelers, of course. They were very popular, for obvious reasons. They went out there, out into the cold abyss and returned as heroes. Sometimes he wondered if there was a space for him, a space in a place where he would not be a storyteller. He could not imagine there being such a space or a place, but he liked the fundamental parts of the idea. It was too alien a concept to make actual sense, but that feeling of a slight longing felt really, really good. Sometimes anyway. Sometimes he wanted the silent longing to go away, and sometimes it did go away. He was a storyteller, not a dreamer, or even a guide. He told stories. In a way he was one of the most important cogs in the machine; the stories held everything together, gave everything context. Some people, for no other reason that they are people, thought the star-travelers were a travesty to the stories, but the storyteller knew this to be false. He knew it intimately, and he had on many occasions told the stories of the travelers, but people didn’t listen when they didn’t want to. Of course they didn’t. They were people.

”Speak to me words, words of light, and burn the sky to cinders.”

The storyteller nodded.

”Yes, child, this is the story of the thief and the traveler. In the beginning, only dust remained.”

Någon gång ska jag komma på hur man skriver titlar och det kommer att vara awesome


Jag slog långsamt upp ögonen när jag kände att tankarna gled in i den så kallade vakenheten från de sköna drömmarnas värld. Jag tittade upp i taket en stund och försökte komma ihåg vad exakt jag drömt. Det var alltid mycket oklart. Särskilt sedan de tog bort madrassen. Jag sover sämre nu och drömmer därför mindre. Jag tyckte inte om det, men å andra sidan är det säkert en vanesak. Mina drömmar brukade vänja sig och anpassa sig efter min omgivning och kroppen följde snällt efter drömmen.

Jag såg mig försiktigt omkring i det tomma rummet med blå väggar. Det fanns inget nytt där. Alla sprickor i det gamla trägolvet var som de alltid varit, men en sak var ny: Skrivbordet. Det hade jag inte sett förr, och jag blev ganska förvånad över att det fanns där. Det var vitt, samma färg som taket, fast mycket varmare. Jag funderade en stund över varför det fanns där. Vilket syfte hade det? Varför hade de burit in dit när jag sov? Vad fanns i det, om något? Hur skulle jag använda det? Var det ännu ett experiment från deras sida? Jag funderade över detta med fann inga svar. Jag skulle finna svaren vid en närmare undersökning, antog jag och ställde mig upp och gick fram till det.

Det var inte särskilt anmärkningsvärt på något sätt. Det var ett helt vanligt skrivbord med två hurtsar  som samtidigt agerade ben. På vänster sida var det ett litet skåp och på höger sida tre lådor. Det var helt enkelt ett skrivbord. Baksidan dolde inga hemligeter heller. Jag strök handen över skivan och den kändes som ett skrivbord. Det var till och med några dammkorn på det, märkligt nog. Jag böjde mig ned och öppnade det lilla skåpet.

Från början var det mörkt inne i skåpet. Några ljuspunkter irrade runt som eldflugor. Efter en ganska kort stund ljusnade det i horisonten som fanns långt inne i skåpet. Solen höll på att gå upp. I ljuset från den såg jag att ljuspunkterna var små rymdskepp som flög runt i diverse ärenden. När solen skickade ut sina första strålar stannade alla skepp och luckor öppnades och små varelser tittade ut och såg vördnadsfullt på den strålande solens uppgång. Det blev ljusare och ljusare och till slut, när solen var helt uppe, kunde jag nästan inte se in i skåpet alls utan att bli bländad. De små varelserna kröp in i skeppen igen och fortsatte det de höll på med. Jag stängde försiktigt luckan och blinkade för att få bort fläckarna i ögonen. Jag lade handen på den översta lådan och drog upp den.

En öken bredde majestätiskt ut sig under den brännheta solen. Längst fram i lådan fanns en grön och inbjudande oas som hämtad ut en vacker saga. Där fanns ett tältläger som sjöd av aktivitet medan vad som verkade vara soldater putsade på sina gevär. Små människor sprang omkring med saker och kanonkulor. Jag tittade längre in lådan och såg att en enorm hord ryttare närmade sig oasen med vansinnig fart. Jag såg att en människa var en bit framför horden och jag böjde mig närmre för att se bättre. Då hörde jag att han skrek uppmanande till de som råkade höra honom över dånet av hovar:

”De där otrogna hundarna har lagt beslag på denna sista källa! De vill utrota oss! De vill mata sina stridshundar med våra barn!” Hopen skränade och skrek våldsamt.

Medan de närmade sig oasen ställde sig en liten man på ett podium i oasen och skrek ut:

”Barbarerna kommer! De kommer för att störta vår civilisation! De äter våra barn! Vi måste slakta dem som vi gör med våra nötkreatur!”

Horden rasade närmre oasen medan soldaterna ställde upp sig med gevären höjda. Jag började stänga lådan och hörde de första knallarna sjuda  innan lådan gick igen. Jag öppnade raskt den andra lådan.

Där inne växte det en lummig, nästan sagolik, skog. Den var vacker. Träden var majestätiska och det rann en å som gick ut i en sjö för att sedan fortsätta lägre in i lådan som var höljd i dimma. Jag skymtade ett hav längst in. Fåglar satt i träden och sjöng ljudligt och jag såg ett rådjur gå och beta fridfullt. Helt plötsligt blev det vaksamt och såg sig omkring med spetsade öron. Det hoppade iväg och jag såg två björnar som gick ut i en glänta. De gick på bakbenen och gestikulerade. De verkade vara inne i en diskussion. Jag lutade mig närmre för att höra om jag uppfattade något.

”Alltså, det är ju inte helt lätt det där.” sade den ena björnen som var ganska mörk i pälsen.

”Nej, det är ju inte det. Men regler är regler.” svarade den andre som var ljus.

”Men är det Rätt då?”

”Det vet jag inte. Rätt tycks vara en social sak som har med grupper att göra.”

”Inte Rätten med stort R.” sade den mörke lite irriterat. Den brummade lite.

”Jaså, Rätten ja. Nej, det är inte Rätt, egentligen.”

”Precis. Rätten står över den vanliga juridiken och moralen.”

”Så sant, så sant. Om den inte fanns skulle vi vara illa ute. Näringskedjan skulle kollapsa.”

Den mörka nickade förstående och de ställde sig och lyssnade en stund.

”Jag tycker mig känna lukten av ett svagt djur.” sade den ljusa intresserat.

”Jo, jag gör det också.” sade den mörka. ”Där borta.” Han pekade med hela labben.

De stampade vidare genom skogen och det blev dödstyst. Jag stängde lådan och öppnade den sista lådan.

Längre in i lådan var det fullt med lava och aska. Jag tyckte mig se ett gigantiskt maskineri stå ovanpå en vulkan längst in i lådan. Robotar drog omkring på en förbränd slätt i stora delar av lådan. Det var små snabba robotar som knappt rörde upp aska alls och det fanns jättelika rullande fabriker som spydde ut rök och små robotar. Det fanns gående bestar med jättelika sågblad som svängde runt och det fanns rullande robotar som såg ut som något slags stridsvagnar. Alla irrade omkring och skapade en massa metalliska ljud. Längst fram i lådan var det en smal bergskam som fortfarande var grön. På den stod det vaktposter och spanade mot robotarna. De pekade och såg oroliga ut. Det var nog bara en tidsfråga innan robotarna tog sig dit. Bakom kammen fanns en liten stad med lekparker och skolor. Barn lekte sorglöst i sandlådor medan halvvuxna barn strök omkring i de små dungarna som fanns på kammen. Livet fortgick en stund innan alla robotar helt plötsligt samlade sig. De myllrade ihop och satte fast sig i varandra tills de var en enorm vandrande best som tog sig i maklig takt fram till den gröna kammen. Det skreks och sprangs i staden och jag såg hur människor hanterade små pinnar som kanske var något sorts vapen och det rullades ut kanoner som började skjuta mot den vandrande besten. Den slungade ut metallskrot i vansinniga hastigheter som dödade många människor. Jag stängde lådan och gick till sängen igen.



Borde vara längre

He called it an echo chamber. The empty organ inside his chest which had nothing much to do other than pump acres of blood around his fragile limbs. Things entered the chamber, bounced around a bit, got amplified by the odd corners and came back … changed. But still the same. Like how a person you knew ten years ago is still the same person, but yet vastly different. It’s in the amplification. Ideas, thoughts, reasons, he said they are all corrupted by the echo chamber. It’s just strumming along, humming the tune it wants, ignoring all the shouting the brain does to soften the beat. That is what he said. The man who said it was strange in a way, at least metaphorically so. He was sort of jumbled, all of him. The speech, the gait, the hair, it was all just jumbled together. It sounds strange, but it wasn’t. He said everyone is just a walking jumble anyway, and I think he is right. Words hath no meaning but what is given them, he said. He cackled when he said it. The cackle actually was weird. It was an actual cackle, like you get in books describing movies and television. In real life no human has ever cackled, but this man did. Often and plentiful. I have a feeling most writers describe characters this way; larger than life and truly unique. The man said he’s not unique in any way. Except for the tongue. That truly was exceptional. He used to do tricks with it when his ankles acted up during the cold weather. It was often cold around the man which wasn’t so strange given he was mostly put outside, with the dogs. He was not good with dogs. It’s a punishment, he said. Not good with dogs but still be put together with them was a punishment for crimes most unduly heinous, he said. He only cackled when he had something clever to say, or something he found funny, which could be anything. He wasn’t the sort who wanted to be improperly put with people seen as having a dependable sense of humor, he cackled. Sometimes he was ironic, and he was masterful at sarcasm. He used to use it to convey a great sense of dread whenever that great tongue of his played around those swollen lips. Unrepentant, he shouted when he sat there outside with the dogs he had no wish to admit he generally liked. Unrepentant, and ungainly. At least the last part was true, he confided in me once. I was sat with the dogs as well sometimes, but I mostly went along with it so I could learn more from the man. He was the oldest member of the group, he used to say. I knew for a fact plenty of people were older than him, but he was a stout liar, he hinted at times. That tongue really was something else. And the eyebrows were a sight to behold where sights where to be beheld, which the man explained were at most times and places, in fact. Age is a strange thing, a liar and time makes clowns of everything, usually at an appropriate time. He was good at explaining things. Once he explained why trees where what they where, and I never quite forgot what the explanation meant even if it was not quite what he intended to impart: they were where they were because they were what they would have been. He was proud of that knowledge, or at least he would have been if he knew I had taken if from him in guile, as it where. He liked the word guile. And hue. He said hue is an almost meaningless word outside of context, which he said was not the case with most words. On this account I probably disagree with the man, which I’m not proud to say. Not proud at all. He sat with the dogs.

Borde vara längre


Amazonkvinnan vaknade stillsamt, drömmarna gled långsamt bort och medvetandet gjorde sig en form i den omtöcknade hjärnan. Det var ljust. Hon väntade på att insikten att hon försovit sig skulle komma, men den gjorde aldrig det. Ljuset var för nära, för omedelbart. Himlen var blå, det var tyst. Hon låg på rygg, tittade sig omkring och konstaterade att det var en dröm. Hon slöt ögonen och självde till; drömmarna var aldrig bra. Och det var en av de verkligaste drömmarna. Den var synnerligen verklig. Hon låg på grus och sten, hon kände kornen i fingrarna. Det fläktade lätt runt henne, det doftade … ingenting. Det var märkligt. Vanligtvist var drömmarna fyllda av dofter, obehagliga dofter. Hon öppnade ögonen och vred på huvudet. Bruna klippor, sand och grus. Klippor, grus och sand så långt ögat såg, åt bägge håll. Hon reste huvudet lätt och såg framåt. Samma sak, men ett tanigt träd stod där framme. En palm av något slag. Hon lutade sig tillbaks igen, blundade och väntade på att något hemskt skulle hända. Men känslan fanns inte där, den där känslan av att ha någon just bakom en, någon värre än än hon, faktiskt, kunde föreställa sig. Det var frid. Kvinnan satte sig upp.

Hon låg på en höjd, landskapet böljde nedanför henne i grått och brunt. Det var vackert, vinden fläktade skönt. Det fanns ingen skräck. Det fanns ingen sorg. Var det en dröm tänkte hon njuta. Hon bara satt en stund, knäna uppdragna och armarna runt dem. Himlen var blå, det var inte särskilt varmt, men inte kallt heller. Hon såg på sina kläder som för första gången och insåg att hon hade på sig den rosa pyjamasen för regniga nätter på sig. Hon kunde minnas hur hon varit klädd i hennes andra drömmar. Det spelade ingen roll, just nu var allt bara stilla, lugnt. Tryggt nästan. Hon dröjde med att se sig omkring, utifall det skulle bryta friden. Till slut reste hon på sig och såg sig omkring. Hon hoppade till när hon såg mig.

Hon tittade på mig länge, ville försäkra sig om att jag inte var en av de onda drömmarna.

”Misstänksamhet är en dygd här.” sade jag så varmt jag kunde och log. Hon dröjde med att svara. Försiktig, bra. Jag hade på mig mycket svart, det var det enda som fungerade i längden här. Hon var nästan lika lång som mig. Hon mätte mig som en krigare mäter sin fiende, hela hon var spänd, beredd att göra vad som helst för att fly, för att komma undan.

”Det finns inget att vara rädd för här.” sade jag. Jag fortsatte att le så vänligt jag kunde även om jag aldrig varit särskilt hemma på kommunikation. ”Du har ingen anledning att tro mig, men jag vet att du känner det. Det finns inget bakom dig, inget framför dig. Bara jag.”

Hon sneglade bakåt och nickade.

”Det verkar som det.” Hon såg sig omkring igen. ”Även när jag ser dig känner jag inte mörkret jag brukar känna när jag drömmer. Och om det är en dröm är den verkligare än något annat jag upplevt.” Hon tittade på landskapet som bredde ut sig. ”Är det en dröm?” frågade hon till slut. Hon hade slappnat av litet.

”Definitivt.” Hon nickade. ”Men samtidigt inte.” Hon verkade inte förvånad, bara den där konstanta misstänksamheten, eftertänksamheten. Hon funderade.

”Vad menar du?” frågade hon efter en stund.

”Jag vet faktiskt inte.” sade jag och gick till där det började slutta nedåt. Jag hade händerna bakom ryggen, såg ut över landskapet. Det var vackert, det gick inte att komma ifrån. Hon stod fortfarande på samma ställe, hade inte rört sig när jag flyttade mig. Jag såg på henne, jag log inte nu. ”Jag tror att det är en dröm för det är det enda logiska, men det kan inte vara det heller.” Jag såg ut över landskapet igen.


”Därför att den tar aldrig slut.” Jag tittade på henne igen och log svagt. Detta var alltid kritiskt. ”Den tar aldrig slut.”

Kvinnan nickade sakta, började gå mot mig, som för att ställa sig bredvid mig. När hon kommit tillräckligt nära knuffade hon mig kraftigt.

Det var brant, innan jag stoppades av ett klippblock ganska långt ned hade jag hunnit få upp ganska god fart. Jag kvicknade till och låg och skrattade och kved en stund. Hon var duktigt, mycket duktig. Det tog en bra stund att ta sig upp till toppen igen. Kvinnan stod hela tiden och tittade på mig medans jag kämpade mig upp. Jag blödde från flera ställen, men det spelade ingen roll. När jag nästan var uppe stannade jag och tittade på henne. Hon såg exakt likadan ut som innan, vaksam, försiktig.

”Får jag komma upp, eller kastar du ner mig igen?” frågade jag. Jag försökte mig på ett flin, men jag var osäker på hur bra det var.

”Det verkar som du får det.” sade hon och log. Äntligen log hon. ”Jag var tvungen att se vad du skulle göra.” sade hon och slutade le.

”Jag vet. Jag vet.” svarade jag med ett skratt. ”Som jag sade, misstänksamhet är en dygd här.” Jag gick upp och satte mig på en sten som fanns nära toppen. ”Det var det bästa du kunde göra.”

”Gör det mycket ont?” frågade hon och gick närmare. Hon såg uppmärksamt på hur jag blödde. Sår i pannan, lite trasiga kläder, lite trasiga knän.

”Mycket var väl att ta i, men det kändes kan jag säga.” Jag plockade fram en näsduck och började torka av mig.

”Bra.” sade hon och verkade nöjd. ”Bra att du blöder också, hade du inte gjort det hade jag sprungit iväg.”

”Jag vet.” Det hade inte blött så jättemycket, det såg värre ut än det var. ”Det hade inte funnits någonstans att springa.” Jag såg hennes uttryck och tillade snabbt: ”Jag menar bokstavligt. Du hade kunnat springa och förmodligen gömma dig en stund, men världen här är mycket mindre än den ser ut.” Jag pekade med armen på en klippformation ute i öknen. ”Ser du högen där borta?”

Hon såg mot där jag pekade. ”Jag tror det.” sade hon.

”Ungefär där tar det slut. Räknar man som vanligt är det någon kilometer det, men inte mer.” Jag gjorde ett svep till över ansiktet med näsduken. ”Och ingen spegel har jag.” sade jag och suckade.

”Hmm.” sade hon. Hon såg sig omkring. Höjden sträckte sig upp en bit till, så åt det hållet såg man inte så mycket. Förutom trädet. Hon gick mot det.

”Försiktigt!” ropade jag och klev upp. Hon stannade, vände sig om och såg på mig.

”Varför?” frågade hon.

”Därför att det blir lite konstigt där borta.” Jag haltade lite när jag gick mot henne, förbi henne, mot trädet. Länge sedan jag haft så ont. Det kändes på sätt och vis bra. Hon var verklig.

”Det är en annan zon där. Trädet är gränsen.”

”Gränsen? Vad menar du?”

”Jag vet inte riktigt.” Jag såg förbi trädet. ”När man passerar trädet ser man en jättestor byggnad på toppen.”

”Men jag ser den inte nu.” Hon såg mot det hållet.

”Precis.” Jag gick förbi trädet och försvann. Kvinnan flämtade till, hela hon spändes, redo att springa. ”Som sagt, det blir lite konstigt.” sade jag och log igen. Det var viktigt att le, att försöka göra det så enkelt som möjligt. ”Man ser åt det här hållet, mot landskapet eller dalen eller vad man nu ska kalla det, men inte åt andra hållet. Förutom själva kullen förstås.”

”Så vad händer när jag passerar trädet?” Hon såg rädd ut, rädd för mörkret och det onda.

”Inget. Annat än att du ser huset. Eller byggnaden, det är för stort för ett hus.”

”Hur ser det ut?” frågade hon.

”Du vet de där städerna, eller byarna kanske, som finns inhuggna i några berg i … arabländerna någonstans? Eller var det östeuropa?”

”Petra?” Hon rynkade på ögonbrynen.

”Förmodligen.” sade jag och ryckte på axlarna. ”Så ser det ut, men inte så mycket berg runtomkring.”

”Och det finns inget annat? Vad finns det i huset, eller byggnaden?”

”Utanför finns det inget alls, men innanför… Där blir det knepigt också.” Jag bet mig i underläppen.

”Hur då?”

”Där finns en utgång. Tror jag.”

”Utgång från vad? Drömmen?” Hon började se rädd ut igen.

”Ja. Jag tror det. Det måste finnas där inne. Det finns ingenting utanför. Jag vet.” Vi såg i varandras ögon. Vi hade blågrå bägge två.

”Varför vet du inte vad som finns i huset?”

Nu kom det verkligt svåra.

”Där inne finns mörker.”


Förkastligt kanske

”Det är förkastligt!” kväste mannen obarmhärtigt. Hans grå kostym stod i en iögonfallande svag kontrast till den mörka skinnfåtöljen han satt i. Fingrarna var som klor runt de svulstigt sirliga armstöden, knogarna vita, ögonen gulbleka, ansiktet högrött. En liten droppe saliv skvalpade ensam på hans haka.

”Jag har då aldrig hört något så oerhört!”

Mannen var framåtlutad, blicken fast förankrad i ett hav av ålder och regelverk. Flinten glimmade svagt under det gråvåta, snedkammade håret och förstärkte de blickar han sköt som gammalt Vinterkrigs-artilleri från ögonen. Munnen var nästan förvriden i en grimas. Den senaste gången mannen grimaserat med hela munnen var tjugotre år tidigare, då taxen Douglas blev överkörd av en mjölkbil. När Douglas dog försvann en del av mannen. Hans vän beskrev honom sedermera som om möjligt ännu gråare än han var då Douglas fortfarande levde, hans leenden var ännu plastigare, tänderna och ögonen gulare, andedräkten mörkare och håret ljusare. En gång skojade han och sade att det inte var så konstigt då Douglas kostat en förmögenhet, men han fann liten tröst i att skoja så han upprepade aldrig skämtet. Han överlade med sin högst diskrete advokat om han vågade sig på ett skämt om hur Douglas juridiskt sett var hans efterträdare och hans död skulle kosta honom åtskilliga timmars pappersarbete. Advokaten avrådde bestämt från detta.

Tungan darrade i munhålan. Skinnet i stolen jämrade sig inte riktigt pinsamt högljutt när han var tvungen att flytta tyngden några längder bakåt då hans ben inte var var de en gång varit. Guldet i glasögonen glittrade i ljuset från de märkligt gammalmodiga glödlamporna. Året innan hade en av mannens många revisorer påpekat att bara glödlamporna i stora huset avverkade lika mycket effekt som en by i Norrlands inland. Det hade varit en bra dag och mannen beordrade omedelbart att det enda som skulle mörkläggas på natten var hans eget sovrum. Efter en omätlig tid fylld med hatiska hesa andetag och illvilligt stirrande lutade mannen sig tillbaks, fortfarande högröd i ansiktet.

”Vad i hela friden gick genom huvudet på dig?” gastade mannen. Kroppen var mer avslappnad, men ilskan hade gått vidare. ”Fattar du hur mycket jag förlorar?”

Föremålet för ilskan var beskäftigt grå i persedlar men grön av naturen. Hennes röda hår hölls hårt av ett skogsgrönt band med jadegröna blommor som samspelade väl med hennes gröngråa ögon. Bandaget runt hennes vänstra arm var hårt vitt och blodigt.

”Nej, herrn.” sade hon med mycket mer myndighet än hennes lilla kropp tycktes kapabel att bära. Benen darrade lätt men rösten var som ett fartyg i sin fasthet. Mannens ansikte mjuknade nästan märkbart.

”Det blir avdrag, så mycket begriper du väl? På lönen alltså?” Han hade fått läspningen under kontroll igen.

”Ja, herrn.” Hon hade mött mannens blick hela tiden. Det var en strid i nyanser av grått; gröngrå mot stålgrå. Han kände hennes respekt för honom i hela kroppen, det strålade kompetent lugn från henne. Hennes sinne spelade filmer från barndomen, från skolan, från pojken hon var förälskad i när hon var tolv, från när hennes far dog och hon inte kunde sluta gråta.

”Jag är ledsen, herrn.” sade hon och menade det så mycket hon förmådde. Han kunde inte låta henne försvinna.

”Halva summan.”

”Tack, herrn.”

”Fördelat på tre löner.”

”Tack, herrn.”

Stålgrå tittade slutligen bort, grågrön neg ljudlöst och gick bort med ett leende och stolt sinne. Hon tog på sig sina smaragdgröna kängor när hennes pass började.

Förkastligt kanske

Steel Man

A million lights, the man with steel in his back noted with measured pleasure, shone down on his impressive figure as he walked across the ledge that streched across the vast room. “Room” was too small a word to describe the room; “space” was much more accurate. The space occupied the inside of a large spherical building that sat atop the Mountain. It was said to be unshakeable. The man knew better; it was unshakeable. His steely, gaudy shoes made a big noise each time it made contact with the iron ledge. His gait was measured, almost a saunter, and impeccibly timed. Radioactive decay could be measured by the mans gait; he knew this for a fact. The only sound came from those shoes, his breathing was incalculable, the blue suit was like paint on his grey skin and had no features that could make a noise.

Time crawled slowly as he made his way across the ledge, his steely eyes fixed at the door on the far side of the dome. A sly smile played imperceptibly across his lips when he thought of the Old Man. Others knew him only as the Voice, the Steel Man knew better. The conversation ahead played out inside him, the gains would be incremental today. As all days.

He opened the door, light engulfed him as he stepped inside. The silence was stunning, but the Steel Man knew silence well. It was one of his most valuable tools, and he admired the Old Man for the stunning use of it he made. The room was featureless and so white it might as well be endless. The Steel Man actually didn’t know if such was the case. It could be.

“I love what you have done with the place.” he said and smiled a smile that could melt ice and with a voice that could awaken dead.
“Yes, you do.” said the Voice.
“Shall we?” asked the man, and just a hint of callousness had crept in his voice, by his own will.
“Indeed.” Ice, cold. Unusual. The Steel Man hesitated for a few milliseconds before walking towards the dark brown table that appeared.
“Are we having difficulties?” asked the Voice, amused.
“Nothing escapes you, my Voice.” said the man gravely. The Old Man was good, really very good. It was easy to forget how good he was, but the Steel Man knew him well. Very well.
“No.” said the Voice bemused. “You are dealing with them.” Ice again, a statement.
“As you know.” Cool, reserved, measured.
A stark green vase appeared on the table. The Steel Mans mind raced. Could the Voice know? Obviously he could, but would he? The hesitation lasted for almost half a second.
“Of course I know!” proclaimed the Voice, full of vigor and joy. The body of the Steel Man sagged, barely noticably, the eyes fixed on the vase.
“Do you mind?” said the Steel Man. The Voice noted his Man of Steel almost was perceptebly worried.
“Do you think I do?” he asked like a father asks a son. The silence lasted several seconds, the Voice enjoyed every one of them.
“I …” The man reeked of hesitation. “I do not know.”
“Excellent!” A thunderous sound swallowed the Steel Man, like a billion hands clapping hands inside his head. His left eyelid nearly flickered. “Do the thing about the thing and be back tomorrow!”

The Steel Man was teleported outside the dome, at the top of the Mountain. He was shaken to the core. The chauffeur heaved his transport around, the Steel Man was engulfed in velvet silence. He closed his eyes.

Steel Man