Borde vara längre

He called it an echo chamber. The empty organ inside his chest which had nothing much to do other than pump acres of blood around his fragile limbs. Things entered the chamber, bounced around a bit, got amplified by the odd corners and came back … changed. But still the same. Like how a person you knew ten years ago is still the same person, but yet vastly different. It’s in the amplification. Ideas, thoughts, reasons, he said they are all corrupted by the echo chamber. It’s just strumming along, humming the tune it wants, ignoring all the shouting the brain does to soften the beat. That is what he said. The man who said it was strange in a way, at least metaphorically so. He was sort of jumbled, all of him. The speech, the gait, the hair, it was all just jumbled together. It sounds strange, but it wasn’t. He said everyone is just a walking jumble anyway, and I think he is right. Words hath no meaning but what is given them, he said. He cackled when he said it. The cackle actually was weird. It was an actual cackle, like you get in books describing movies and television. In real life no human has ever cackled, but this man did. Often and plentiful. I have a feeling most writers describe characters this way; larger than life and truly unique. The man said he’s not unique in any way. Except for the tongue. That truly was exceptional. He used to do tricks with it when his ankles acted up during the cold weather. It was often cold around the man which wasn’t so strange given he was mostly put outside, with the dogs. He was not good with dogs. It’s a punishment, he said. Not good with dogs but still be put together with them was a punishment for crimes most unduly heinous, he said. He only cackled when he had something clever to say, or something he found funny, which could be anything. He wasn’t the sort who wanted to be improperly put with people seen as having a dependable sense of humor, he cackled. Sometimes he was ironic, and he was masterful at sarcasm. He used to use it to convey a great sense of dread whenever that great tongue of his played around those swollen lips. Unrepentant, he shouted when he sat there outside with the dogs he had no wish to admit he generally liked. Unrepentant, and ungainly. At least the last part was true, he confided in me once. I was sat with the dogs as well sometimes, but I mostly went along with it so I could learn more from the man. He was the oldest member of the group, he used to say. I knew for a fact plenty of people were older than him, but he was a stout liar, he hinted at times. That tongue really was something else. And the eyebrows were a sight to behold where sights where to be beheld, which the man explained were at most times and places, in fact. Age is a strange thing, a liar and time makes clowns of everything, usually at an appropriate time. He was good at explaining things. Once he explained why trees where what they where, and I never quite forgot what the explanation meant even if it was not quite what he intended to impart: they were where they were because they were what they would have been. He was proud of that knowledge, or at least he would have been if he knew I had taken if from him in guile, as it where. He liked the word guile. And hue. He said hue is an almost meaningless word outside of context, which he said was not the case with most words. On this account I probably disagree with the man, which I’m not proud to say. Not proud at all. He sat with the dogs.

Annonser
Borde vara längre

Vakna

Amazonkvinnan vaknade stillsamt, drömmarna gled långsamt bort och medvetandet gjorde sig en form i den omtöcknade hjärnan. Det var ljust. Hon väntade på att insikten att hon försovit sig skulle komma, men den gjorde aldrig det. Ljuset var för nära, för omedelbart. Himlen var blå, det var tyst. Hon låg på rygg, tittade sig omkring och konstaterade att det var en dröm. Hon slöt ögonen och självde till; drömmarna var aldrig bra. Och det var en av de verkligaste drömmarna. Den var synnerligen verklig. Hon låg på grus och sten, hon kände kornen i fingrarna. Det fläktade lätt runt henne, det doftade … ingenting. Det var märkligt. Vanligtvist var drömmarna fyllda av dofter, obehagliga dofter. Hon öppnade ögonen och vred på huvudet. Bruna klippor, sand och grus. Klippor, grus och sand så långt ögat såg, åt bägge håll. Hon reste huvudet lätt och såg framåt. Samma sak, men ett tanigt träd stod där framme. En palm av något slag. Hon lutade sig tillbaks igen, blundade och väntade på att något hemskt skulle hända. Men känslan fanns inte där, den där känslan av att ha någon just bakom en, någon värre än än hon, faktiskt, kunde föreställa sig. Det var frid. Kvinnan satte sig upp.

Hon låg på en höjd, landskapet böljde nedanför henne i grått och brunt. Det var vackert, vinden fläktade skönt. Det fanns ingen skräck. Det fanns ingen sorg. Var det en dröm tänkte hon njuta. Hon bara satt en stund, knäna uppdragna och armarna runt dem. Himlen var blå, det var inte särskilt varmt, men inte kallt heller. Hon såg på sina kläder som för första gången och insåg att hon hade på sig den rosa pyjamasen för regniga nätter på sig. Hon kunde minnas hur hon varit klädd i hennes andra drömmar. Det spelade ingen roll, just nu var allt bara stilla, lugnt. Tryggt nästan. Hon dröjde med att se sig omkring, utifall det skulle bryta friden. Till slut reste hon på sig och såg sig omkring. Hon hoppade till när hon såg mig.

Hon tittade på mig länge, ville försäkra sig om att jag inte var en av de onda drömmarna.

”Misstänksamhet är en dygd här.” sade jag så varmt jag kunde och log. Hon dröjde med att svara. Försiktig, bra. Jag hade på mig mycket svart, det var det enda som fungerade i längden här. Hon var nästan lika lång som mig. Hon mätte mig som en krigare mäter sin fiende, hela hon var spänd, beredd att göra vad som helst för att fly, för att komma undan.

”Det finns inget att vara rädd för här.” sade jag. Jag fortsatte att le så vänligt jag kunde även om jag aldrig varit särskilt hemma på kommunikation. ”Du har ingen anledning att tro mig, men jag vet att du känner det. Det finns inget bakom dig, inget framför dig. Bara jag.”

Hon sneglade bakåt och nickade.

”Det verkar som det.” Hon såg sig omkring igen. ”Även när jag ser dig känner jag inte mörkret jag brukar känna när jag drömmer. Och om det är en dröm är den verkligare än något annat jag upplevt.” Hon tittade på landskapet som bredde ut sig. ”Är det en dröm?” frågade hon till slut. Hon hade slappnat av litet.

”Definitivt.” Hon nickade. ”Men samtidigt inte.” Hon verkade inte förvånad, bara den där konstanta misstänksamheten, eftertänksamheten. Hon funderade.

”Vad menar du?” frågade hon efter en stund.

”Jag vet faktiskt inte.” sade jag och gick till där det började slutta nedåt. Jag hade händerna bakom ryggen, såg ut över landskapet. Det var vackert, det gick inte att komma ifrån. Hon stod fortfarande på samma ställe, hade inte rört sig när jag flyttade mig. Jag såg på henne, jag log inte nu. ”Jag tror att det är en dröm för det är det enda logiska, men det kan inte vara det heller.” Jag såg ut över landskapet igen.

”Varför?”

”Därför att den tar aldrig slut.” Jag tittade på henne igen och log svagt. Detta var alltid kritiskt. ”Den tar aldrig slut.”

Kvinnan nickade sakta, började gå mot mig, som för att ställa sig bredvid mig. När hon kommit tillräckligt nära knuffade hon mig kraftigt.

Det var brant, innan jag stoppades av ett klippblock ganska långt ned hade jag hunnit få upp ganska god fart. Jag kvicknade till och låg och skrattade och kved en stund. Hon var duktigt, mycket duktig. Det tog en bra stund att ta sig upp till toppen igen. Kvinnan stod hela tiden och tittade på mig medans jag kämpade mig upp. Jag blödde från flera ställen, men det spelade ingen roll. När jag nästan var uppe stannade jag och tittade på henne. Hon såg exakt likadan ut som innan, vaksam, försiktig.

”Får jag komma upp, eller kastar du ner mig igen?” frågade jag. Jag försökte mig på ett flin, men jag var osäker på hur bra det var.

”Det verkar som du får det.” sade hon och log. Äntligen log hon. ”Jag var tvungen att se vad du skulle göra.” sade hon och slutade le.

”Jag vet. Jag vet.” svarade jag med ett skratt. ”Som jag sade, misstänksamhet är en dygd här.” Jag gick upp och satte mig på en sten som fanns nära toppen. ”Det var det bästa du kunde göra.”

”Gör det mycket ont?” frågade hon och gick närmare. Hon såg uppmärksamt på hur jag blödde. Sår i pannan, lite trasiga kläder, lite trasiga knän.

”Mycket var väl att ta i, men det kändes kan jag säga.” Jag plockade fram en näsduck och började torka av mig.

”Bra.” sade hon och verkade nöjd. ”Bra att du blöder också, hade du inte gjort det hade jag sprungit iväg.”

”Jag vet.” Det hade inte blött så jättemycket, det såg värre ut än det var. ”Det hade inte funnits någonstans att springa.” Jag såg hennes uttryck och tillade snabbt: ”Jag menar bokstavligt. Du hade kunnat springa och förmodligen gömma dig en stund, men världen här är mycket mindre än den ser ut.” Jag pekade med armen på en klippformation ute i öknen. ”Ser du högen där borta?”

Hon såg mot där jag pekade. ”Jag tror det.” sade hon.

”Ungefär där tar det slut. Räknar man som vanligt är det någon kilometer det, men inte mer.” Jag gjorde ett svep till över ansiktet med näsduken. ”Och ingen spegel har jag.” sade jag och suckade.

”Hmm.” sade hon. Hon såg sig omkring. Höjden sträckte sig upp en bit till, så åt det hållet såg man inte så mycket. Förutom trädet. Hon gick mot det.

”Försiktigt!” ropade jag och klev upp. Hon stannade, vände sig om och såg på mig.

”Varför?” frågade hon.

”Därför att det blir lite konstigt där borta.” Jag haltade lite när jag gick mot henne, förbi henne, mot trädet. Länge sedan jag haft så ont. Det kändes på sätt och vis bra. Hon var verklig.

”Det är en annan zon där. Trädet är gränsen.”

”Gränsen? Vad menar du?”

”Jag vet inte riktigt.” Jag såg förbi trädet. ”När man passerar trädet ser man en jättestor byggnad på toppen.”

”Men jag ser den inte nu.” Hon såg mot det hållet.

”Precis.” Jag gick förbi trädet och försvann. Kvinnan flämtade till, hela hon spändes, redo att springa. ”Som sagt, det blir lite konstigt.” sade jag och log igen. Det var viktigt att le, att försöka göra det så enkelt som möjligt. ”Man ser åt det här hållet, mot landskapet eller dalen eller vad man nu ska kalla det, men inte åt andra hållet. Förutom själva kullen förstås.”

”Så vad händer när jag passerar trädet?” Hon såg rädd ut, rädd för mörkret och det onda.

”Inget. Annat än att du ser huset. Eller byggnaden, det är för stort för ett hus.”

”Hur ser det ut?” frågade hon.

”Du vet de där städerna, eller byarna kanske, som finns inhuggna i några berg i … arabländerna någonstans? Eller var det östeuropa?”

”Petra?” Hon rynkade på ögonbrynen.

”Förmodligen.” sade jag och ryckte på axlarna. ”Så ser det ut, men inte så mycket berg runtomkring.”

”Och det finns inget annat? Vad finns det i huset, eller byggnaden?”

”Utanför finns det inget alls, men innanför… Där blir det knepigt också.” Jag bet mig i underläppen.

”Hur då?”

”Där finns en utgång. Tror jag.”

”Utgång från vad? Drömmen?” Hon började se rädd ut igen.

”Ja. Jag tror det. Det måste finnas där inne. Det finns ingenting utanför. Jag vet.” Vi såg i varandras ögon. Vi hade blågrå bägge två.

”Varför vet du inte vad som finns i huset?”

Nu kom det verkligt svåra.

”Där inne finns mörker.”

Vakna

Förkastligt kanske

”Det är förkastligt!” kväste mannen obarmhärtigt. Hans grå kostym stod i en iögonfallande svag kontrast till den mörka skinnfåtöljen han satt i. Fingrarna var som klor runt de svulstigt sirliga armstöden, knogarna vita, ögonen gulbleka, ansiktet högrött. En liten droppe saliv skvalpade ensam på hans haka.

”Jag har då aldrig hört något så oerhört!”

Mannen var framåtlutad, blicken fast förankrad i ett hav av ålder och regelverk. Flinten glimmade svagt under det gråvåta, snedkammade håret och förstärkte de blickar han sköt som gammalt Vinterkrigs-artilleri från ögonen. Munnen var nästan förvriden i en grimas. Den senaste gången mannen grimaserat med hela munnen var tjugotre år tidigare, då taxen Douglas blev överkörd av en mjölkbil. När Douglas dog försvann en del av mannen. Hans vän beskrev honom sedermera som om möjligt ännu gråare än han var då Douglas fortfarande levde, hans leenden var ännu plastigare, tänderna och ögonen gulare, andedräkten mörkare och håret ljusare. En gång skojade han och sade att det inte var så konstigt då Douglas kostat en förmögenhet, men han fann liten tröst i att skoja så han upprepade aldrig skämtet. Han överlade med sin högst diskrete advokat om han vågade sig på ett skämt om hur Douglas juridiskt sett var hans efterträdare och hans död skulle kosta honom åtskilliga timmars pappersarbete. Advokaten avrådde bestämt från detta.

Tungan darrade i munhålan. Skinnet i stolen jämrade sig inte riktigt pinsamt högljutt när han var tvungen att flytta tyngden några längder bakåt då hans ben inte var var de en gång varit. Guldet i glasögonen glittrade i ljuset från de märkligt gammalmodiga glödlamporna. Året innan hade en av mannens många revisorer påpekat att bara glödlamporna i stora huset avverkade lika mycket effekt som en by i Norrlands inland. Det hade varit en bra dag och mannen beordrade omedelbart att det enda som skulle mörkläggas på natten var hans eget sovrum. Efter en omätlig tid fylld med hatiska hesa andetag och illvilligt stirrande lutade mannen sig tillbaks, fortfarande högröd i ansiktet.

”Vad i hela friden gick genom huvudet på dig?” gastade mannen. Kroppen var mer avslappnad, men ilskan hade gått vidare. ”Fattar du hur mycket jag förlorar?”

Föremålet för ilskan var beskäftigt grå i persedlar men grön av naturen. Hennes röda hår hölls hårt av ett skogsgrönt band med jadegröna blommor som samspelade väl med hennes gröngråa ögon. Bandaget runt hennes vänstra arm var hårt vitt och blodigt.

”Nej, herrn.” sade hon med mycket mer myndighet än hennes lilla kropp tycktes kapabel att bära. Benen darrade lätt men rösten var som ett fartyg i sin fasthet. Mannens ansikte mjuknade nästan märkbart.

”Det blir avdrag, så mycket begriper du väl? På lönen alltså?” Han hade fått läspningen under kontroll igen.

”Ja, herrn.” Hon hade mött mannens blick hela tiden. Det var en strid i nyanser av grått; gröngrå mot stålgrå. Han kände hennes respekt för honom i hela kroppen, det strålade kompetent lugn från henne. Hennes sinne spelade filmer från barndomen, från skolan, från pojken hon var förälskad i när hon var tolv, från när hennes far dog och hon inte kunde sluta gråta.

”Jag är ledsen, herrn.” sade hon och menade det så mycket hon förmådde. Han kunde inte låta henne försvinna.

”Halva summan.”

”Tack, herrn.”

”Fördelat på tre löner.”

”Tack, herrn.”

Stålgrå tittade slutligen bort, grågrön neg ljudlöst och gick bort med ett leende och stolt sinne. Hon tog på sig sina smaragdgröna kängor när hennes pass började.

Förkastligt kanske

Steel Man

A million lights, the man with steel in his back noted with measured pleasure, shone down on his impressive figure as he walked across the ledge that streched across the vast room. “Room” was too small a word to describe the room; “space” was much more accurate. The space occupied the inside of a large spherical building that sat atop the Mountain. It was said to be unshakeable. The man knew better; it was unshakeable. His steely, gaudy shoes made a big noise each time it made contact with the iron ledge. His gait was measured, almost a saunter, and impeccibly timed. Radioactive decay could be measured by the mans gait; he knew this for a fact. The only sound came from those shoes, his breathing was incalculable, the blue suit was like paint on his grey skin and had no features that could make a noise.

Time crawled slowly as he made his way across the ledge, his steely eyes fixed at the door on the far side of the dome. A sly smile played imperceptibly across his lips when he thought of the Old Man. Others knew him only as the Voice, the Steel Man knew better. The conversation ahead played out inside him, the gains would be incremental today. As all days.

He opened the door, light engulfed him as he stepped inside. The silence was stunning, but the Steel Man knew silence well. It was one of his most valuable tools, and he admired the Old Man for the stunning use of it he made. The room was featureless and so white it might as well be endless. The Steel Man actually didn’t know if such was the case. It could be.

“I love what you have done with the place.” he said and smiled a smile that could melt ice and with a voice that could awaken dead.
“Yes, you do.” said the Voice.
“Shall we?” asked the man, and just a hint of callousness had crept in his voice, by his own will.
“Indeed.” Ice, cold. Unusual. The Steel Man hesitated for a few milliseconds before walking towards the dark brown table that appeared.
“Are we having difficulties?” asked the Voice, amused.
“Nothing escapes you, my Voice.” said the man gravely. The Old Man was good, really very good. It was easy to forget how good he was, but the Steel Man knew him well. Very well.
“No.” said the Voice bemused. “You are dealing with them.” Ice again, a statement.
“As you know.” Cool, reserved, measured.
A stark green vase appeared on the table. The Steel Mans mind raced. Could the Voice know? Obviously he could, but would he? The hesitation lasted for almost half a second.
“Of course I know!” proclaimed the Voice, full of vigor and joy. The body of the Steel Man sagged, barely noticably, the eyes fixed on the vase.
“Do you mind?” said the Steel Man. The Voice noted his Man of Steel almost was perceptebly worried.
“Do you think I do?” he asked like a father asks a son. The silence lasted several seconds, the Voice enjoyed every one of them.
“I …” The man reeked of hesitation. “I do not know.”
“Excellent!” A thunderous sound swallowed the Steel Man, like a billion hands clapping hands inside his head. His left eyelid nearly flickered. “Do the thing about the thing and be back tomorrow!”

The Steel Man was teleported outside the dome, at the top of the Mountain. He was shaken to the core. The chauffeur heaved his transport around, the Steel Man was engulfed in velvet silence. He closed his eyes.

Steel Man

Nja

ben

Mannen med stålhättade stövlar hade gått vilse, oåterkalleligt. Gruset vred sig under hans tunga fötter, världen gick honom förbi som ett isberg förbi en död torsk. Kall i sinne och hjärta travade han vidare, ständigt justerandes den föraktfulla ryggsäcken han en gång fått av sin farbror. Han mindes inte vad farbrodern hette eller hur han såg ut, han mindes inte ens vad som låg bakom honom. Berget han nyss bestigit och nedtumlat från var som alla andra minnen: avlägsna, drömlika, meningslösa. Eller var det kanske hans farbror som fallit ned för berget? Nej, blodet på han knän sade att det med största sannolikhet var mannen själv som hade fallit. Mannen i trasiga stövlar frös. Han tittade tomt framför sig, som alltid, och beslöt att resterna av ett oerhört uppror mot hans slöa intellekt var ett så gott ställe som något att slå läger vid. Lägret uppslogs, han föreställde sig att det var han själv som drevs ned i marken när han knackade ned tältpinnarna. Tiden tog ett hopp framåt och flydde sedan i bestörtning när sömnen föll över hans anlete.

Alltid drömlös. Alltid tom. I stort sett alltid borttappad. Berget låg inte längre bort idag än det gjorde igår. Knäna var fortfarande blodiga, trots att det var igår han klättrade över berget, men för flera veckor sedan. Mannen misstänkte att tiden spelade honom spratt, eller kanske han själv. Han bökade ihop lägret, spände på sig ryggsäcken han fått av en mörk främling och gick vidare, bort från upproret han förmodligen själv orsakat. Stålhättan fladdrade fritt för vinden. Solen gick i sin vanliga, irriga väg. Ljuset skiftade våldsamt i frekvens, kanske var det anledningen till att han alltid var yr? Antingen det eller att det enda han hade till livs var stendammet som låg som en tung filt över honom. På berget han besteg dagen innan hade det varit klart. Han tyckte sig minnas hur en dimma låg över landskapet, hur han tog ut en kurs mot ett slarvigt hopsatt stycke imponerande arkitetkur som höjde sig över dimman, hur han sedan föll i den riktningen. Var det handlöst? Naglarna var trasiga, förmodligen inte helt handlöst. Knäna blödde ymnigt, borde de inte ha slutat göra det för länge sedan? Hur mycket blod finns i en kropp? Solen värmde inte.

Dagen efter dagen efter bestigningen av berget var fortfarande dagen efter bestigningen av berget. Sulan satt löst, tårna huttrade. Marken steg och föll med mannens andetag, ögat grumlades av minnen, kylan strålade i ryggraden, ljuset pulserade, dammet stack i såren, gruset jämrade sig. Världen förändras aldrig, reflekterade mannen. Ryggsäcken han fått av sin mor hängde och slängde, spännena spretade i vinden som inte förmådde flytta dammet. Solen tog sig i stort sett nästan över horisonten, jämrade sig och föll tillbaks. Men varför är då allt nytt? Upproret han garanterat låg bakom följde honom hack i häl, snart nog skulle det smyga runt honom och lägret skulle slås upp i dess skydd. Allt han gjort hade han bakom sig. Stövlarna löste sakta upp sig.

Nja

Mer varande

brunblålbrunblål

The slightly pudgy man with the gray hair sat on a three legged stool worn with age, abuse and a fervently oscillating weight. The huge desk in front of him was dusty where it was not covered with things the man tinkered with. Some things were common, like the hypodermal bludgeoner. Other things were far more exotic, like the touch overlay tuned to the caress of the eyes of his wife. He was a tinkerer; it was what he did best. The first time he tinkered was when he replaced the spring in a now antique ball pen and essentially turned it into a cheap needle bar much appreciated by the tattoo artists in the boys vicinity. He was of an undisclosed age at the time.

The rug was surprisingly clean, and surprisingly red, a stark contrast to the moldy green the rest of the room was covered in. The walls had splatters of yellow caused by unfortunate but interesting unforeseen chemical reactions and splotches of burnt brown and black caused by often fortunate miscalculations. The stool creaked as the man leaned over the desk. He adjusted the lens and carefully cut the leads to the IC with the built in laser. He really did enjoy the lens and the laser. He got the kit two years before the events currently unfolding happened and the sadness from being in the autumn of life had been greatly reduced.

The humming that had hummed abruptly ended. Feet carefully dressed in blue fiercely walked outside the green door that led to the tinkerer’s room. The door was carefully opened by a woman that had no business being younger than the tinkerer and indeed was not. She was moderately dressed in blue, in accordance to the style of women her age. The long silken white hair flourished like a thousand white snowfalls. The tinkerer always was amazed by her hair.

It was dark brown, close to black. She looked at the man with the irritably brown tie. He was nervous. The dark haired woman with fire in her eyes was gorged on rage. The much too brown man had spilled coffee on her dress that made her look like a spire of ice on fire. He stammered an apology, her rage subsided after a long, hard stare as the world in her mind burned to cinders. She smiled softly, told him it would be alright if they could finish the meal. It was a good dress, and hard coffee would be hard to wash out, but the curators of dirt were very good these days. “It will be alright” she said softly. The man blushed at the sight of pearl teeth and lips made of gold. Words continuously erupted as the evening progressed and the streams of unsaid words roared between them. The silence swallowed the sun, the end held its breath, hands clasped.

The figure in careful shoes smiled softly. It was always soft. The tinkerer left the things untinkered with. The brown clashed with the blue as they twirled to the chairs where tea and bread enticed. The chairs overlooked an empty sky, stars twinkled in the horizon beyond the walls. Night loomed, dawn beckoned, a red light framed the end of time.

“This is good tea.“ said the man in a shower of crumbs.

“Karen makes it herself you know.” said the fire in her eyes.

The tinkerer tinkered on in the night, the fire raged at the end of time.

brunblålbrunblål

Mer varande

Varför inte

Rolling over, the man had nothing more to say. He was defeated. Defeated. The word rang in his ears, and sensing an end he never knew he wanted he just lay there in the mud. Nothing more to say to anyone. The end he never knew he wanted had not come easy. The fight was – evidentially – insurmountable, and he had fought hard to get where he was. It was bliss, of sorts. Unthreaded snow. A blank canvas. A child’s birth but with what felt like more agony. The only goal left was the ultimate, final, sweet, blinding end. The light poured from the sky, he knew it because he could not fend it off like he could in his undefeated state. It wanted to tell him something, he imagined. The rays, the particles, the waves of hindered energy had, in reality, nothing much to tell except his own ways. The blinding end. The deafening end as well, the man reflected. His ears were not where they used to be, in his gloriously unstirred state. The temptatious darkness within him stirred, the powers that should have been shouted defiance at the ground and the stars and at the end itself. His lips twitched, a mistakable sigh escaped his lips, much more dramatic than intended.

The population stirred silently.

The defeated man remained silent for ages, waiting for the light to carry him away. It did have the strength needed to carry the impressive bulk, but it did not have the mind for it. Useless, the man thought, as I am now, in my fallen state. Defeated. The end truly is deafening. And grim. Grim. The reaper appeared in his lidless eyes, scythe high and mighty, the blinding stallion riding hard into the sun itself, plucking it away with a mighty swipe that fell nations of sons. Wheat, harvest, the season of death and slaughter, the man dreamed with glee. The brooding darkness battled with the striding light, another scream at the stars, tearful. It should have been better than I could know; indeed a task of magnificent significance. Time – eventually – eventuated lazily across the once mighty features of the defeated man.

A door slammed shut. Awaken.

Epic battles battled, heartening foodstuffs quaffed, astonishing tales retold, heartbreakening heartbreaks broken, my life is truly at a special end. The endless futureless future spread out above the defeated man, the bliss was sickening. The darkness wilted away, leaving a smear of ooze pleasantly similar to half molten cinnamon-based candy floss, which in turn turned to the Grim Grime, riding into the sunset. The scythe approached his mind, inside. The blade beckoned. I was truly magnificent.

Varför inte