Gammalt

Jag slog långsamt upp ögonen när jag kände att tankarna gled in i den så kallade vakenheten från de sköna drömmarnas värld. Jag tittade upp i taket en stund och försökte komma ihåg vad exakt jag drömt. Det var alltid mycket oklart. Särskilt sedan de tog bort madrassen. Jag sover sämre nu och drömmer därför mindre. Jag tyckte inte om det, men å andra sidan är det säkert en vanesak. Mina drömmar brukade vänja sig och anpassa sig efter min omgivning och kroppen följde snällt efter drömmen.

Jag såg mig försiktigt omkring i det tomma rummet med blå väggar. Det fanns inget nytt där. Alla sprickor i det gamla trägolvet var som de alltid varit, men en sak var ny: Skrivbordet. Det hade jag inte sett förr, och jag blev ganska förvånad över att det fanns där. Det var vitt, samma färg som taket, fast mycket varmare. Jag funderade en stund över varför det fanns där. Vilket syfte hade det? Varför hade de burit in dit när jag sov? Vad fanns i det, om något? Hur skulle jag använda det? Var det ännu ett experiment från deras sida? Jag funderade över detta med fann inga svar. Jag skulle finna svaren vid en närmare undersökning, antog jag och ställde mig upp och gick fram till det.

Det var inte särskilt anmärkningsvärt på något sätt. Det var ett helt vanligt skrivbord med två hurtsar  som samtidigt agerade ben. På vänster sida var det ett litet skåp och på höger sida tre lådor. Det var helt enkelt ett skrivbord. Baksidan dolde inga hemligeter heller. Jag strök handen över skivan och den kändes som ett skrivbord. Det var till och med några dammkorn på det, märkligt nog. Jag böjde mig ned och öppnade det lilla skåpet.

Från början var det mörkt inne i skåpet. Några ljuspunkter irrade runt som eldflugor. Efter en ganska kort stund ljusnade det i horisonten som fanns långt inne i skåpet. Solen höll på att gå upp. I ljuset från den såg jag att ljuspunkterna var små rymdskepp som flög runt i diverse ärenden. När solen skickade ut sina första strålar stannade alla skepp och luckor öppnades och små varelser tittade ut och såg vördnadsfullt på den strålande solens uppgång. Det blev ljusare och ljusare och till slut, när solen var helt uppe, kunde jag nästan inte se in i skåpet alls utan att bli bländad. De små varelserna kröp in i skeppen igen och fortsatte det de höll på med. Jag stängde försiktigt luckan och blinkade för att få bort fläckarna i ögonen. Jag lade handen på den översta lådan och drog upp den.

En öken bredde majestätiskt ut sig under den brännheta solen. Längst fram i lådan fanns en grön och inbjudande oas som hämtad ut en vacker saga. Där fanns ett tältläger som sjöd av aktivitet medan vad som verkade vara soldater putsade på sina gevär. Små människor sprang omkring med saker och kanonkulor. Jag tittade längre in lådan och såg att en enorm hord ryttare närmade sig oasen med vansinnig fart. Jag såg att en människa var en bit framför horden och jag böjde mig närmre för att se bättre. Då hörde jag att han skrek uppmanande till de som råkade höra honom över dånet av hovar:

”De där otrogna hundarna har lagt beslag på denna sista källa! De vill utrota oss! De vill mata sina stridshundar med våra barn!” Hopen skränade och skrek våldsamt.

Medan de närmade sig oasen ställde sig en liten man på ett podium i oasen och skrek ut:

”Barbarerna kommer! De kommer för att störta vår civilisation! De äter våra barn! Vi måste slakta dem som vi gör med våra nötkreatur!”

Horden rasade närmre oasen medan soldaterna ställde upp sig med gevären höjda. Jag började stänga lådan och hörde de första knallarna sjuda  innan lådan gick igen. Jag öppnade raskt den andra lådan.

Där inne växte det en lummig, nästan sagolik, skog. Den var vacker. Träden var majestätiska och det rann en å som gick ut i en sjö för att sedan fortsätta lägre in i lådan som var höljd i dimma. Jag skymtade ett hav längst in. Fåglar satt i träden och sjöng ljudligt och jag såg ett rådjur gå och beta fridfullt. Helt plötsligt blev det vaksamt och såg sig omkring med spetsade öron. Det hoppade iväg och jag såg två björnar som gick ut i en glänta. De gick på bakbenen och gestikulerade. De verkade vara inne i en diskussion. Jag lutade mig närmre för att höra om jag uppfattade något.

”Alltså, det är ju inte helt lätt det där.” sade den ena björnen som var ganska mörk i pälsen.

”Nej, det är ju inte det. Men regler är regler.” svarade den andre som var ljus.

”Men är det Rätt då?”

”Det vet jag inte. Rätt tycks vara en social sak som har med grupper att göra.”

”Inte Rätten med stort R.” sade den mörke lite irriterat. Den brummade lite.

”Jaså, Rätten ja. Nej, det är inte Rätt, egentligen.”

”Precis. Rätten står över den vanliga juridiken och moralen.”

”Så sant, så sant. Om den inte fanns skulle vi vara illa ute. Näringskedjan skulle kollapsa.”

Den mörka nickade förstående och de ställde sig och lyssnade en stund.

”Jag tycker mig känna lukten av ett svagt djur.” sade den ljusa intresserat.

”Jo, jag gör det också.” sade den mörka. ”Där borta.” Han pekade med hela labben.

De stampade vidare genom skogen och det blev dödstyst. Jag stängde lådan och öppnade den sista lådan.

Längre in i lådan var det fullt med lava och aska. Jag tyckte mig se ett gigantiskt maskineri stå ovanpå en vulkan längst in i lådan. Robotar drog omkring på en förbränd slätt i stora delar av lådan. Det var små snabba robotar som knappt rörde upp aska alls och det fanns jättelika rullande fabriker som spydde ut rök och små robotar. Det fanns gående bestar med jättelika sågblad som svängde runt och det fanns rullande robotar som såg ut som något slags stridsvagnar. Alla irrade omkring och skapade en massa metalliska ljud. Längst fram i lådan var det en smal bergskam som fortfarande var grön. På den stod det vaktposter och spanade mot robotarna. De pekade och såg oroliga ut. Det var nog bara en tidsfråga innan robotarna tog sig dit. Bakom kammen fanns en liten stad med lekparker och skolor. Barn lekte sorglöst i sandlådor medan halvvuxna barn strök omkring i de små dungarna som fanns på kammen. Livet fortgick en stund innan alla robotar helt plötsligt samlade sig. De myllrade ihop och satte fast sig i varandra tills de var en enorm vandrande best som tog sig i maklig takt fram till den gröna kammen. Det skreks och sprangs i staden och jag såg hur människor hanterade små pinnar som kanske var något sorts vapen och det rullades ut kanoner som började skjuta mot den vandrande besten. Den slungade ut metallskrot i vansinniga hastigheter som dödade många människor. Jag stängde lådan och gick till sängen igen.

 

Annonser
Gammalt